TANGOPOEM av ALFREDO LE PERA
(till musik av Carlos Gardel)

Prosaöversättningar för recitation på stråkkvartetten Tango Sentimientos konserter 2007


Utförsbacke — Cuesta abajo

När jag genom världen släpade
Skammen över att ha existerat
Och smärtan över att inte längre finnas till,
Hur ofta tillrade då inte,
Under brättet på min hatt,
Från ögat en förstulen tår
Som jag inte kunde stoppa.

När jag drog omkring på vägarna
Likt en paria som ödet
Envisades med att krossa;
Om jag då var svag och blind,
Önskar jag ändå att ni förstår
Det värde som ligger i att
Trots allt våga älska.

Hon var mitt hela liv,
Som en sol om våren,
Mitt hopp och min passion.
Jag visste att i denna världen
Finns inte plats för den enkla glädje
Som mitt arma hjärta känner.
Nu bär jag utförsbacken inombords
Men kan ändå inte begrava
Mina gamla illusioner.
Jag drömmer och längtar tillbaka,
Till den tid som får mig att gråta
Och som aldrig kommer åter…

För att följa hennes fotspår
Tömde jag oförtröttligt
Min smärtas kalk;
Ingen förstod dock
Att när jag gav bort allt
Så lämnade jag var gång
Bitar av mitt hjärta efter mig…

Sorgsen, på väg utför,
Ensam och besegrad,
Vill jag till slut bikta mig;
Om hennes mun än ljög
När hon erbjöd mig sin kärlek
Skulle jag, för hennes trolska ögons skull,
Ändå ständigt ha gett mer…

Hon var mitt hela liv,
Som en sol om våren,
Mitt hopp och min passion.
Jag visste att i denna världen
Finns inte plats för den enkla glädje
Som mitt arma hjärta känner.
Nu bär jag utförsbacken inombords
Men kan ändå inte begrava
Mina gamla illusioner.
Jag drömmer och längtar tillbaka,
Till den tid som får mig att gråta
Och som aldrig kommer åter…


Den dag du älskar mig — El dia que me quieras

Det smeker mig i drömmen,
Det milda suset från dina andetag.
Tänk vad livet ler
När dina svarta ögon betraktar mig.
Och om jag beskyddas av ditt skratt,
Som är lätt som en sång,
Lindrar detta skratt mitt sår
Så att jag glömmer allt, ja allt!... …

Den dag du älskar mig
Skall rosen smycka sig
Och ikläda sig festkläder
Av finaste kulör.
Och till vinden skall kyrkklockorna
Ropa att du nu är min,
Och de ystra fontänerna skall
Berätta för varandra om din kärlek.

Den natt du älskar mig
Skall de avundsjuka stjärnorna
Titta ner på oss
Uppifrån den blåa himlen.
Och en mystisk stråle
Skall bygga bo i ditt hår,
En nyfiken lysmask
Som kommer att få se… att du är min enda tröst!...

Den dag du älskar mig
Skall allt andas harmoni.
Gryningen skall lysa klart
Och källan le av glädje.
En lätt bris skall bära med sig
Melodiska ljud
Och överbringa till oss
Källornas sång av kristall.
Den dag du älskar mig
Skall sångfågeln
Förljuva sina stämband,
Livet skall blomstra
Och smärtan inte längre finnas till!

Den natt du älskar mig
Skall de avundsjuka stjärnorna
Titta ner på oss
Uppifrån den blåa himlen.
Och en mystisk stråle
Skall bygga bo i ditt hår,
En nyfiken lysmask
Som kommer att få se… att du är min enda tröst!...


Med en hårsmån — Por una cabeza

Med endast en hårsmån; en ädel springare
Som tappar farten precis före mål
Och efter loppet tycks vilja säga:
Glöm inte, broder,
Du vet ju att du inte borde spela…

Med endast en hårsmån; en blixtförälskelse
I en flörtig och glättig kvinna
Som, när hon leende och lögnaktig
Bedyrar mig sin kärlek,
Bränner alla mina känslor på bål.

Med endast en hårsmån —
Alla dessa dårskaper,
Hennes mun som kysser
Utplånar all ledsnad
Lindrar all bitterhet.

Med endast en hårsmån —
Om hon glömmer mig
Vad gör det då om jag
Förlorar livet tusen gånger om?
Vad skall jag då leva för?

Så många besvikelser, alltid en hårsmån från segern,
Jag svor minst tusen gånger att inte envisas mer,
Men om en blick då träffar mig när jag går förbi
Måste jag, ännu en gång, kyssa hennes mun av eld.

Nog med kapplöpningar och spellokaler,
Jag vill inte se några fler hårda lopp,
Men om en snabb häst, en söndag, ser ut att vinna
Kan jag inte låta bli att satsa, vad skall jag göra åt det?


Komma åter — Volver

Jag anar de blinkande ljusen
som i fjärran
signalerar min återkomst.
Det är samma ljus
som med sitt bleka sken
belyste smärtans djupa stunder.
Och fastän jag inte ville återvända
kommer man alltid tillbaka till sin första kärlek.
Den lugna gränden där ekot sade
”hennes liv är ditt, hennes kärlek är din”,
under stjärnornas gäckande blickar,
de stjärnor som nu likgiltigt ser mig återvända.

Komma åter
med bleknad panna
och tinningar som färgats vita
av tidens snö.
Känna
att livet är en vindpust
att tjugo år inte är någonting
att blicken feberaktigt
irrar omkring bland skuggorna,
sökande efter dig och åkallande ditt namn.
Leva
och inte kunna släppa taget
om det ljuva minne
som åter får mig att gråta.

Jag fruktar mötet
med det förflutna
som på nytt flätar in sig i mitt liv.
Jag fruktar nätterna
som invaderas av minnen
och tvingar mig att drömma.
Men vandraren som flyr
måste förr eller senare hejda sina steg.
Och även om glömskan
som utplånar allt
har krossat min gamla illusion
döljer sig i mitt inre en svag förhoppning,
den enda rikedom mitt hjärta äger.

Komma åter
med bleknad panna
och tinningar som färgats vita
av tidens snö.
Känna
att livet är en vindpust
att tjugo år inte är någonting
att blicken feberaktigt
irrar omkring bland skuggorna,
sökande efter dig och åkallande ditt namn.
Leva
och inte kunna släppa taget
om det ljuva minne
som åter får mig att gråta.